Family man / Backcountry skier / Runner / Climber / Adventurer / Traveller / Temporary Expat / 🇸🇪 and 🇭🇺 / I mostly hunt alone / Growing up is optional
Snubblade över ett trail-lopp i Trollhättan som verkade intressant. Som den impulsiva människa jag är så har jag nu anmält mig till Edsvidsleden Trailrun, ett 14 km lopp som verkar gemytligt och dessutom är det ingen startavgift! Det blir trailpremiär för mig och det ska bli jättespännande och kul och se hur det känns att springa i tävlingsfart på stigar. Hyfsat kuperat verkar det också vara.
Apropå tävlingsfart så har det inte blivit någon egentlig seriös fartträning under vintern, men loppet går inte förrän den 16 mars så jag hoppas jag hinner få in några fartpass innan dess. Om det går bra eller dåligt känns dock mindre viktigt, det är som sagt premiär för mig i dessa sammanhang, så i vilket fall som helst kommer det ju att bli PB!? Skämt åsido. Ambitionen är satt på en nivå som motsvarar att det är trailpremiär för mig. Jag ser det framförallt som en prova-på-grej och ett ypperligt tillfälle att få springa lite stigar i annan miljö än hemmamiljön.
Du kan följa Edsvidsleden Trailrun på sociala medier #edsvidsledentrailrun
Återkommer med Race-Report efter genomfört lopp. Håller tummarna för att det blir en positiv upplevelse.
Då har olympiska vinterspelen 2014 nått vägs ände. Tyvärr kunde våra svenska hjältar på Laura skidstadion inte leverera i samma omfattning i de avslutande tävlingarna som i inledningen. Dock ska inte någon skugga falla över dem på grund av det. Att som enskilt landslag på egen hand överträffa SOK:s målsättning för hela truppen, är en oerhört stor bedrift i sig. Att vi också har fått se nya stjärnor tändas i form av Lord… förlåt, Lars Nelson och Emma Wikén (nåja Emma presterade ju redan förra säsongen i Världscupen men ändå…). Det bådar gott inför framtiden.
Curlingdamerna åker hem med en välförtjänt silvermedalj, herrarna med ett lika välförtjänt brons och våra ishockeyproffs med en silverpeng, som jag tror de kommer att uppskatta när väl krutröken har lagt sig.
De enda smolket i glädjebägaren jag kan komma på är att alpinåkarna inte levererade som förväntat, ja, slalomherrarna fick ju egentligen aldrig chansen. Maken till Kalle Anka bana (och då tänker jag inte på Kalle Anka Cup) som de fick åka i andra åket har väl världen aldrig skådat!
Om jag ska summera mina intryck av Sochi 2014, lätt tillbakalutade intryck från TV-soffan, så kan jag bara säga så här: Tack alla svenska olympier för att ni under drygt två veckor förgyllt min och många andras tillvaro. Tack för era prestationer oavsett om de givit en medalj eller inte. Tack för 15 underbara OS-medaljer och lycka till nästa gång det är dags 2018.
Ja då är lite mer än halva vinter OS avklarat och vilka underbara framgångar Sverige haft i skidspåren! Ännu en gång har längdlandslaget lyckats pricka in formen till det största mästerskapen av dem alla, medan Norge har det så där lagom gött motigt. Ibland tycker jag dock att kampen mellan Sverige och vårt grannland i väster får lite för stort fokus, både medialt i våra båda nationella medier, men även i produktionen från spelen. Ett exempel från söndagens herrstafett är att trots att Norge förde en tynande tillvaro på femteplats (blev ju till slut fjärde lag i mål) så envisas producenten att lägga ut baktider på Northug, när både fransmannen och finländaren ligger bättre till. Då tycker i alla fall jag att det blir ett konstigt fokus på ett landslag som uppenbarligen inte är form, sedan får de säga vad de vill om skidor, slipning och valla.
Med en knapp vecka kvar så hoppas nu jag att våra skidhjältar fortsätter leverera i spåren. Jag hoppas också på en bronsmedalj för våra hockeytjejer, kanske än ädlare valör på medaljen för hockeykillarna, medalj för både herrar och damer i curling och någon/några medalj(er) för alpinåkarna. Slår mina förhoppningar in så har våra svenska olympier överträffat både mina förväntningar och SOK:s målsättning.
Hur går det då med min egen träning. Ja ömsom vin ömsom vatten är väl det enda ärliga svar jag kan ge. Mycket att göra på jobbet i kombination med spännande OS-tävlingar på Tv gör att kontinuiteten har blivit lidande senaste veckan, men snart är OS över och då är det tillbaka till rutinerna igen. Jag har gett upp hoppet om vintern denna säsong och ser redan fram mot att plocka fram cykeln och köra igång.
Rubriken är ett citat från del två i Sagan om ringen trilogin, om jag minns rätt heter den Sagan om de två tornen. Hursomhelst uttrycks “So it begins” precis innan slaget om Helms Deep ska börja. Det uttrycks varken med fruktan eller med övermod, nej det uttrycks bara konstaterande. Ett konstaterande om att nu börjar det.
Vinter OS börjar som bekant idag, och jag hoppas på ungefär samma inställning hos våra svenska hjältar som ska tävla om de ädlaste medaljer man kan tävla om, förutsatt att man nu sysslar med en idrott som finns på det olympiska programmet. Jag hoppas att våra svenskar precis som krigarna innan slaget i Helms Deep utan varken fruktan eller övermod bara konstaterar att nu ska jag gå ut där och göra mitt livs prestation och sedan får det gå som det går.
När jag sitter här och skriver kommer jag för övrigt på ännu ett viktigt citat från Sagan om ringen trilogin. The witchmaster of Angmar, ledaren för ringvålnaderna, eller Nazgûl, som är det rätta namnet, uppmanar i en scen att soldaterna i Saurons armé skall vara skoningslösa. Även om Ringvålnaderna och Saurons armé tillhör den onda mörka sidan så säger uttrycket ändå rätt mycket om vilken inställning jag vill se hos våra svenska olympier.
Jag vill att ni går in på arenorna med högburet huvud. Jag vill att ni utan fruktan eller övermod ska vara skoningslösa och jag vill att ni oavsett resultat även ska lämna arenorna med högburet huvud. Vi andra ska sitta här hemma i Tv-sofforna och heja som galningar på er.
Det som från början skulle bli en kombinerad träningsresa för Vasaloppet och en weekend med alpin skidåkning med familjen blev till slut en kortvecka präglad av renodlad alpin skidglädje för båda barn och vuxna i Hundfjället. Att längdskidorna fick stå tillbaka hade sin grund i att jag av olika rutiga och randiga skäl inte kan delta i årets Vasalopp, eller kanske ska jag säga Öppet spår, för det var ju det jag hade tänkt åka. Tråkigt att jag inte kan vara med såklart, men chansen återkommer ju nästa år så jag tänker inte hänga med huvudet över det.
När vi kom fram till Hundfjället var det dessutom väldigt lätt att glömma bort allt vad träning, tävling och skidlopp heter. Här möttes vi av uppemot trettio centimeter nysnö, en snö lika lätt som damm och knappt ett enda spår vid sidan av pisterna och det fortsatte dessutom att snöa mer. Välkommen till himmelriket. Väderleksrapporten gjorde gällande att det skulle vara stabilt kallväder de första tre dagarna för att under söndagen, vår sista dag dra sig mot nollan. Här gällde det att agera innan allt blivit uppkört.
Alla som varit i Hundfjället, eller andra system i Sälenfjällen vet att det inte rör sig om några exponerade offpist-åk, eller branta hang här. Det gör också att lavinfaran i normalfallet är i princip obefintlig, med andra ord perfekt för barnen att köra lössnö i skogen, ja förresten, inte bara perfekt för barn, även bra för vuxna som kanske fått lite för få åk i benen denna tidigare så snöfattiga vinter, och med löfte om trettio centimeter nysnö under skidorna så behöver ingen övertala mig att åka skidor. Vankas det lössnö-åkning är inte jag kräsen vad gäller fallhöjd eller längd på åken, för den som är kräsen blir som bekant utan.
De första tre dagarna var i princip perfekta. Jag säger i princip, för tyvärr snöade det inte på lördagen, vilket gjorde att det man åkt på förmiddagen inte var igensnöat på eftermiddagen. Nästkommande natt kom det dock ytterligare några centimeter som gjorde snön slät, ospårad och så där vacker som bara nysnö är igen. På söndagen kröp temperaturen upp mot nollgradigt, snön höll bra fram till lunch men sedan började det bli skare högre upp på fjället och tyngre snö längre ner. Det gjorde inte oss så mycket, det var ändå dags att packa ihop och bege sig hemåt.
Den här helgen visade sig Hundfjället från sin absolut bästa sida och bevisade att det går att få till bra offpist-åkning även i Sälen om man har lite tur och förhållandena är de rätta. Någon kanske undrar hur det var i pisterna då. Jag gjorde inte många åk där, men det är ju ofrånkomligt att åka i pisten för att ta sig till liften och den åkningen tyckte i alla fall jag var klart godkänd.
Här en liten filmsnutt jag gjorde med min GoPro:
Snyggt jobbat Hundfjället och tack för en härligt snöig weekend och fyra träningsfria dagar, som verkligen gav en laddning av batterierna.
På rullande sten växer ingen mossa 