Nära nu…

Äntligen kom snön och kylan. Jag verkar vara en av få i min omgivning som gillar det. De flesta svenskar verkar föredra värme och sol. Då kan jag tycka att man hamnat på lite fel ställe här i världen, en av de stora fördelarna med att bo här i Norden är ju att vi har dessa fantastiska skiftande årstider.

Nog om det. Jul och nyårsfirande är avklarat och första skidresan väntar bakom hörnet. Några dagar i Trysil blir det i vanlig ordning och efter en oväntat trög säsongsstart även  i Trysil så har snön kommit de senaste dagarna. Ska bli grymt fint att få lite snö under skidorna igen efter ett drygt halvårs väntan. Kommer det mer snö så kan det kanske till och med bli några lössnörepor.

Har för övrigt vansinnig träningsvärk efter ett cirkelträningspass på jobbet härom dagen. Tänk att utfallssteg kan ge en sådan oerhörd smärta i efterhand. Löpträningen har således fått stå tillbaka under veckan och abstinensen har faktiskt uteblivit, det kanske beror på att musklerna har fullt upp med att tycka synd om sig själv…

Har också anmält mig till ett av Sveriges i särklass trevligaste och mest prisvärda traillopp. Edsvidsleden Trail Run är namnet  och arrangeras i Trollhättan av en förening som heter Aktiv Öresjö. Loppet är ungefär 14 km och startavgiften är hör och häpna 0 kr.

Nåväl, Edsvidsleden Trail Run ligger några månader fram i tiden, nu väntar först några dagars skidåkning. De första dagarna säsongen 2015/16, men efter det väntar mer.

Smutsigt, blött och tungt. Tough Viking Göteborg

Ja, då var premiären som Obstaclerunner avklarad. Tough Viking i Göteborg var skådeplatsen för detta episka ögonblick.

Den 25 april kl. 12:45 stod jag smått skräckslagen på startlinjen. Bara 5 min återstod innan jag skulle kasta mig ut i avgrunden och pröva mina vingar inom något som borde passa mig extremt dåligt. Man kan säga mycket om mig, men stark i överkroppen har jag aldrig hört nämnas i en mening där mitt namn förekommit. Ändå var det inte monkeybars, roman rings, eller rope climb, som verkade mest skrämmande. Nej, det var att korsa det femgradiga vattnet i ån i Slottskogen inte mindre än fyra gånger, bara för att efter en kort löptur återigen bada i en fågeldamm. Hur ska jag någonsin få upp värmen efter det, tänkte jag och kände mig blekare och blekare i ansiktet.

Andra vattenövergången av fyra avklarad. Kööör bara…

Pang, skottet gick och vi var iväg. Efter ca 500 m var det dags för första badet. Otroligt så kastade jag mig i utan att överhuvudtaget överväga om det fanns ett alternativ. Döm om min förvåning. Fyra vattenövergångar senare och jag kliver upp med ett leende på läpparna. Nu är det bara att köra för att inte kallna tänkte jag och klafsades glatt på i mina dyngsura skor och kläder. Att hålla värmen blev inga problem, men andra svårigheter väntade bakom nästa backkrön.

Vattenövergångarna avklarade och jag klafsar vidare mot nya armhävn… Jag menar utmaningar

Efter någon kilometers löpning var det dags för dagens första förödmjukelse. Kommer inte ihåg vad hindret hette, men det var det fjärde i ordningen och gick ut på att man skulle svinga sig från repstump till repstump, en närmast omöjlig uppgift för mig och det visade sig att jag var i gott sällskap. Det blev 30 armhävningar för många på det hindret.

Ungefär så fortsatte det sedan under återstående 7 km. Många armhävningar blev det. Närmare bestämt 150 st för mig. Inte så illa ändå med tanke på att det var 23 hinder och jag klarade således 18 av dem. Kommer inte ihåg när jag gjorde så många armhävningar på en och samma dag. Löpningen var ändå lite småtrevlig. Man hade lyckats lägga en rätt fin slinga, som bitvis hade lite trailkänsla över sig. Vem kunde tro det om Slottsskogen i hjärtat av Göteborg.

På väg mot mål. Blöt och smutsig, men glad. Särskilt nöjd är jag över hur bra jag lyckats med frisyren

Så när jag nu samlar intrycken en dryg vecka senare och träningsvärken i överkroppen lagt sig så konstaterar jag att jag är en erfarenhet rikare, en erfarenhet som jag värdesätter. Kommer jag att köra mer Obstaclerunning? Nja, kanske. På fråga om hur det var att springa Tough Viking, från min hustru direkt efter målgång så svarade jag. – Löpningen var ju kul, men de där hindren var egentligen rätt onödiga.

Skidsäsongen är till ända…

  Då är skidsäsongen till ända för min del. För andra väntar kanske mer skidåkning på nordligare, eller sydligare breddgrader, vad vet jag, men jag ha i alla fall ställt undan skidorna för säsongen. Den här säsongen hade jag stora förhoppningar på, men lyckades tyvärr pricka in en del riktigt dåliga förhållanden vid de resor jag var iväg på. Nu är inte det hela världen. Med 40 års erfarenhet av alpin skidåkning så vet jag att åker man inte på väääldigt många resor så krävs det mycket tur om man ska pricka in perfekta förhållanden. 

 Årets första resa gick, som jag redan skrivit om här på bloggen till Trysil och Hundfjället. Förhållandena var helt ok, även om det blåste en hel del, vilket gjorde att vi fick hålla oss i den lägre terrängen.

Årets andra resa, det som skulle bli höjdpunkten, blev istället årets lågvattenmärke.   Åre presenterade sig rent snömässigt i sämsta skick. knappt 60 cm snö, skridskobana i pisterna och betong i offpisten. Tur var i alla fall att solen sken och det blev helt enkelt en renodlad turistvecka med glada barn, fika i solen och några restaurangbesök i backen.   Vi tog oss faktiskt ner till Huså också, de dystra snöförhållandena till trots och det fick bli veckans största familjeäventyr. Skidåkningen ner till Huså, var som jag tidigare nämnt präglad av betongsnö, men barnen tyckte i alla fall att det var ett riktigt roligt äventyr och som kronan på verket blev det ju skotertransport tillbaka till Stendalen i Åre igen. 

 Påsken firades traditionsenligt i Trysil (kan man säga så när det är andra gången, med familjen). Trysil bjöd på otroligt fina förhållanden. Riktigt fin snö och mycket av den vita varan. Återigen levererade Trysil. Perfekt Påskfirande och trots allt en värdig avslutning på säsongen.

Nu väntar vår och sommar, vilket inte är fy skam det heller. Löparknät som jag dras med till och från, håller sig åtminstone för tillfället borta och jag har redan hunnit med en del sköna trailpass på Kinnekulle. Det börjar torka upp fint och jag tror att det kommer bli en fin löp- cykel och golfsommar. Den 25 april står Tough Viking i Göteborg på schemat. Egentligen inte min favoritgrej med en konstruerad terränghinderbana i en stadspark, men jag fick en del rabatt på anmälningsavgiften och springer med en arbetskamrat, så det ska bli en kul grej. Får säkert anledning att återkomma till det.

Som sagt en skidsäsong är till ända, men en vår och sommar står för dörren. Många härliga löp- och cykelturer väntar.

Löparknä, Golf och väntan på vintern

Oj, oj, oj! Det var länge sedan jag skrev något här på bloggen, men nu är det dags igen. Hösten är här på allvar och det är förhoppningsvis dags att kliva i skidorna inom någon månad eller två. Just den här tiden på året, när det är som blåsigast, regnigast och mörkast, är den del av året jag har svårast för. Men hoppet sägs ju vara det sista som överger en, så jag hoppas på att det snart blir snö och kallt.

Sommaren 2014 har ju varit helt fantastisk, åtminstone avseende vädret. Att jag fick tillbaka mina problem med ett efterhängset löparknä var ju inte lika fantastiskt och ledde tyvärr till ett inställt Lidingölopp för min del. Men efter regn kommer solsken och nu har jag börjat smyga igång löpträningen igen.

För att försöka se lite positivt på löparknäproblematiken, så har jag denna sommaren haft ovanligt mycket tid att spela golf. Efter säsongen 2013, då jag jobbade i “golflöst” land så har det varit riktigt skoj att spela igen. Ännu roligare är såklart att vi med klubbens H-35 lag lyckades knipa segern i seriespelet i Västergötland i vår del av serien.

Nu är klubborna undanställda i väntan på vår och sommar, men det kan vänta ett bra tag. Nu är det dags för snö, kyla och vinter, och härlig vit pudersnö. En resa till Åre är redan bokad och klar. Återstår nu att kolla på andra resmål för att göra skidsäsongen komplett.

En Trailnovis bekännelser

Efter målgång tillsammans med mina trognaste fans

Då var det gjort, mitt livs första trailtävling. Jag lovade en Race Report från Edsvidsleden Trailrun, och här är den.

För att sammanfatta min trailpremiär med några få ord så skulle jag vilja säga; jobbigt, backigt, bitvis halt, men ack så roligt. Arrangören, Aktiv Öresjö i Trollhättan bidrog med sitt fina arrangemang till att helhetsupplevelsen var mycket positiv.

Jag hade bestämt redan innan loppet att jag skulle gå ut lugnt och se vad som hände med kroppen. Redan efter en knapp kilometer fick jag en fingervisning om vad mina ovana trailben tycker om att springa i kuperad terräng bland stock och sten, uppför trappor, nedför trappor och över spångar. Mina ben tycker inte om det! Men ont ska som bekant med ont fördrivas, så det var bara att bita ihop och kämpa sig vidare. Någon gång måste man ju vara på toppen av backen, och då måste det ju börja gå nerför, och visst gick det nerför ibland, men det var ju nästan lika jobbigt det.

Efter drygt halva banan började det dock plana ut lite och andhämtningen lugnade sig i takt med att löprytmen återkom. Efter att bara sprungit stigar och spångar, brant uppför och lika brant nerför, där min långsammaste kilometer gick på 7.04!!!  var det skönt att sträcka ut på grusväg. Här fick jag också draghjälp av en klunga som sprang ifatt mig. Men säg den lycka som varar, snart var det dags för berg- och dalbana på stigar igen. Dock inte lika kuperat som första halvan av loppet och då fick jag släppa klungan ett femtiotal meter.

På sluttampen av loppet kom vi ut på ett motionsspår och sedan in i ett villaområde i västra Trollhättan. Äntligen! tänkte jag och kände mig genast mer hemma på det hårdare, jämnare och mer rytmiska underlaget. Här tog jag till och med ett par placeringar och tog stadigt in på framförvarande löpare. Efter ett snabbt överslag i huvudet bedömde jag att nu borde det rimligen vara nerför till målet, men naturligtvis bedrog jag mig. Det var ytterligare en sista tuff backe/trappa att klara av innan jag kunde sträcka ut mot målet, där jag dagen till ära möttes av min familj som hejade på mig.

Placeringen är väl inte något att stoltsera med direkt. 38:e plats av 63 startande, men jag tar med mig att det var ett himla tufft, men roligt lopp och ett fint arrangemang. Dessutom premiär för mig som stiglöpare. Att knät som har krånglat efter nyår kändes bra var också positivt.

En annan erfarenhet är också att det är otroligt att Aktiv Öresjö kan erbjuda både priser till de första tre i mål i herr- och damklassen, saft, bulle och banan till alla efter målgång och en lite Goodie-Bag till alla startande utan att ta ut en enda krona i startavgift. Här kan många av de mer etablerade loppen lära en del.

Avslutningsvis kan jag ödmjukt konstatera att jag har en bit kvar innan jag kan kalla mig traillöpare, men Edvidsleden Trailrun gav definitivt mersmak och jag ser redan fram mot nästa års lopp.

Snart (trail)tävlingspremiär

Edsvidsleden i Trollhättan. Foto: Aktiv Öresjö

Snubblade över ett trail-lopp i Trollhättan som verkade intressant. Som den impulsiva människa jag är så har jag nu anmält mig till Edsvidsleden Trailrun, ett 14 km lopp som verkar gemytligt och dessutom är det ingen startavgift! Det blir trailpremiär för mig och det ska bli jättespännande och kul och se hur det känns att springa i tävlingsfart på stigar. Hyfsat kuperat verkar det också vara.

Apropå tävlingsfart så har det inte blivit någon egentlig seriös fartträning under vintern, men loppet går inte förrän den 16 mars så jag hoppas jag hinner få in några fartpass innan dess. Om det går bra eller dåligt känns dock mindre viktigt, det är som sagt premiär för mig i dessa sammanhang, så i vilket fall som helst kommer det ju att bli PB!? Skämt åsido. Ambitionen är satt på en nivå som motsvarar att det är trailpremiär för mig. Jag ser det framförallt som en prova-på-grej och ett ypperligt tillfälle att få springa lite stigar i annan miljö än hemmamiljön.

Du kan följa Edsvidsleden Trailrun på sociala medier #edsvidsledentrailrun

Återkommer med Race-Report efter genomfört lopp. Håller tummarna för att det blir en positiv upplevelse.

Intervallkrasch

Igår hände det. det där som jag absolut inte vill uppleva. Intervallkraschen. Jag skulle springa 400:ingar med 1 min joggvila. Redan efter de första två blev jag varse om vartåt det bar. Var tvungen att gå upp på 1,5 min joggvila mellan andra och tredje. efter fem 400:ingar var det till slut klippt. Kunde inte springa en minut till kändes det som. Benen skrek inte nämnvärt, men andningsapparaten skrek desto högre, sluta, sluta, jag vill inte mer.

Naturligtvis hade jag kunnat sänka tempot, men det kändes halvhjärtat så jag valde att avbryta och joggade ner.

Jag hatar genuint att avbryta träningspass. det känns så tomt och meningslöst när jag inte klarar av det jag föresatt mig. Försökte trösta mig med att passet var precis före lunch och att jag förmodligen var tom på energi, men faktum kvarstår, jag avbröt trots allt passet.

Idag blir det distans istället, tror jag ska vänta lite med 400:ingarna i grisfart tills jag har en stabilare grund att stå på.

Löpbandet, en makalös manick

Det fanns en tid före sommaren 2013 när jag aldrig skulle ställt mig på ett löpband förutom för att prova ut skor. Jag hatade löpband rätt och slätt. Det fanns inget pass som inte gick att utföra utomhus var mitt grundläggande förhållningssätt, och det är det kanske i viss mån fortfarande, men jag är ingen löpbandshatare längre. Jag har lärt mig att uppskatta denna manick och använder den emellanåt när de yttre omständigheterna är ogynnsamma för löpning utomhus.

Det som ledde mig fram till att uppskatta löpbandet var den situation jag befann mig i under större delen av förra året. Jag arbetade i ett annat land där det är mycket varmt om sommaren, redan kl. 06:30 på morgonen kunde det vara över 30 grader varmt och även kvällarna var mycket varma ända fram till läggdags. På dagarna toppade temperaturen oftast någonstans mellan 40 och 45 grader. Sådana temperaturer är långt ifrån min idealtemperatur vilket gjorde att jag faktiskt övervägde att träna mitt i natten. Detta föll naturligtvis på att jag arbetade på dagarna och om jag hade tränat på natten hade jag inte gjort ett särskilt bra jobb på dagen.

Det var helt enkelt bara att ta tjuren vid hornen och ge sig upp på löpbandet, och döm om min förvåning, det gick ju faktiskt riktigt bra att nöta på ett löpband fler timmar i veckan. Visst tyckte jag att det var en intryckslös resa som egentligen bara förde mig framåt på displayen framför mig, men alternativet, att inte kunna springa alls var ju inte aktuellt överhuvudtaget. Jag sprang distans och intervaller, fartlek och snabbdistans och det blev lättare och lättare mentalt. En starkt bidragande orsak tror jag var att alternativet var att inte springa alls.

Nu är jag hemma i Sverige igen och kan springa utomhus, åtminstone 90% av tiden. Men nu när snön gör att det är svårt att springa vissa av mina slingor ute så kan jag tacka för att jag lärt mig uppskatta löpbandet. Jag springer fortfarande distanspassen utomhus, men när det ska springas intervaller då ställer jag mig mer än gärna på bandet. Jag uppskattar verkligen möjligheterna med hjälpen att hålla en konstant fart. Löpbandet underlättar verkligen att hålla en jämn fart i varje repetition, nånting som ju alla vet kan vara svårt. Vem har inte satt av i ett rasande tempo på de första intervallerna bara för att krokna nånstans mitt i och släpa sig runt de sista repetitionerna.

Tack löpbandet för att du finns där för mig när vädret inte vill hjälpa mig att springa ute

Äntligen snö!

Snön ligger vit på taken… Hög tid att byta rullholkarna till snötrugor. 10:an och 5:an på Billingen i Skövde spårade. Blir ruskigt sugen. Har bara blivit 10 km på snö denna säsongen. Får nog bli en tur till Skidstadion i närtid.

Försökte för övrigt mig på ett löppass idag och det gick väl sådär. Brukar aldrig ha problem med, eller klaga över halka, trots att jag inte använder broddar. Men idag tyckte till och med jag att det var i halaste laget, åtminstone där det var plogat. Oplogat gav bättre fäste. Blev en hel del småtrippande på isfläckarna, men fick i alla fall jobbet gjort.